Då har hon funnit namnet, som hon söker, ett armt, ofta besudlat namn.
»Farbror Eberhard, varför nämner ni inte kärleken?»
Då glider ett småleende fram kring den tomma munnen, där de tusen rynkorna korsas.
»Här,» säger filosofen och slår med knuten näve på den tunga packen, »här mördas alla gudar, och jag har inte glömt Eros. Vad är kärleken annat än en köttets trängtan? Varför står han högre än andra kroppens fordringar? Gör hungern till en gud! Gör tröttheten till en gud! De äro lika värdiga. Må det bli slut med dårskaperna! Må sanningen leva!»
Då sänker den unga grevinnan sitt huvud. Det är inte så, det är inte sant detta, men hon kan inte strida.
»Era ord hava sårat min själ» säger hon, »men ännu tror jag er inte. Hämndens och våldets gudar skall ni kunna döda, inte mer.»
Men gubben tar hennes hand, lägger den på boken och svarar i otrons fanatism:
»Då ni har läst detta, måste ni tro.»
»Må det då aldrig komma inför mina ögon!» säger hon. »För tror jag detta, kan jag inte leva.»
Och sänkt i sorg går hon ifrån filosofen. Men han sitter länge och grubblar, då hon har gått.
Dessa gamla luntor, fullklottrade med hädisk skrift, ha inte ännu prövats inför världen. Ännu har inte farbror Eberhards namn nått ryktets branter.
484
