ofredar ingen. Hon går trygg som ett barn. Vem går säkrare än den, som Gud själv måste värda? Förr har hon alltid kommit tillbaka.»
Så har det sökande tåget gått fram över de östra skogarna, som stänga Nygård från slätten. Nu på tredje dagen drager det fram förbi Bro kyrka upp mot skogarna väster om Ekeby.
Men där tåget går fram, brusar också en storm av undran. Ständigt måste en man ur hopen stanna för att svara på frågor. »Vad vill ni? Vad söker ni?»
»Vi söka den blåögda, mörkhåriga flickan. Hon har lagt sig att dö i skogen. Hon har varit borta i åtta dagar.»
»Varför har hon lagt sig att dö i skogen? Var hon hungrig? Var hon olycklig?»
»Nöd har hon inte lidit, men olyckan råkade henne i våras. Hon har sett den galna prästen, Gösta Berling, och älskat honom i flera år. Hon visste inte bättre. Gud har tagit hennes förstånd.»
»Gud har sannerligen tagit från henne förståndet, ni män från Nygård.»
»I våras kom olyckan. Förr hade han aldrig sett åt henne. Då sade han åt henne, att hon skulle få bli hans fästmö. Det var bara på lek, han lät henne åter gå, men hon kunde inte trösta sig. Hon kom ständigt tillbaka till Ekeby. Hon hängde i hans spår, var han gick. Han tröttnade vid henne. Då hon sist var där, läto de hetsa sin hundar på henne. Sedan dess har ingen sett henne.»
Man ur huse, man ur huse! Det gäller en
488
