människas liv. En människa har lagt sig att dö i skogen. Kanske är hon redan död? Kanske ock att hon ännu irrar där utan att hitta rätta vägen? Skogen är stor och hennes förstånd hos Gud.
Följ tåget, följ det! Låt havren hänga på skylarna, tills den tunna kärnan faller ur vippan, låt potatisen ruttna i jorden, släpp hästarna lösa, så att de inte må törsta ihjäl i stallet, lämna fäboddörren öppen, så att korna må kunna gå under tak om natten, låt barnen komma med, ty barnen höra Gud till! Gud är med de små, han leder deras steg. De skola hjälpa, där mannavishet blir gäckad.
Kom alla, män och kvinnor och barn! Vem kan våga bli hemma? Vem vet om inte Gud ämnar använda just honom? Kom alla, som behöva barmhärtighet, att inte er själ en gång skall irra hjälplös kring torra platser, söka vila och ingen finna! Kom! Gud har tagit hennes förstånd, och skogen är stor.
Vem hittar till den platsen, där granarna stå tätast och mossan ligger mjukast? Finns det något mörkt därinne tätt under bergväggen? Blott de bruna myrornas barrstack. Prisad vare den, som styr dårarnas väg, intet annat!
Å, vilket tåg! Inte ett högtidssmyckat festtåg, som hälsar segraren, som strör blommor i hans väg och fyller hans öra med jubelrop, inte pilgrimernas tåg under psalmsång och vinande gisselslag på väg till de heliga gravarna, inte utvandrartåget på knakande lastvagnar, som söker
