nya hem åt nödställda, inte en armé med trummor och vapen, endast bönder i arbetsdräkt av vadmal med slitna förskinn, endast deras hustrur med strumpstickningen i handen och barnen på ryggen eller släpande vid kjorteln.
Stort är det att se människor enas om stora mål. Må de gå ut för att hälsa sina välgörare, för att prisa sin Gud, för att söka jord, för att försvara sitt land, må de gå! Men inte hungern, inte gudsfruktan, inte ofriden har drivit ut dessa. Deras möda är gagnlös, deras strävan utan lön. De gå bara för att finna en dåre. Så många svettdroppar, så många steg, så mycken ängslan, så många böner än allt detta kostar, skall det dock inte lönas med annat än med återfinnandet av en stackars vilsekommen, vars förstånd är hos Gud.
O, kan man inte älska detta folket? Kan inte den, som har stått vid vägkanten och sett det draga förbi, få tårar i ögonen, då han ser dem åter i sina tankar, män med sträva drag och hårda händer, kvinnor med tidigt fårade pannor och de trötta barnen, som Gud skulle leda till den rätta platsen?
Det fyller landsvägen, detta tåg av bedrövade sökande. Med allvarliga blickar mäta de skogen, dystra gå de fram, ty de veta, att de snarare söka en död än en levande.
Det där svarta under bergväggen, är det ändå inte myrornas barrhög, utan ett kullvräkt träd? Lovad vare himlen, endast ett kullvräkt träd! Men man kan ju inte se så noga, då granarna stå så tätt tillsamman.
