Så långt är tåget, att de första, de starka männen, äro framme vid skogen väster om Björne, då de sista, krymplingarna, de arbetsbrutna gubbarna och de kvinnor, som bära sina små barn, knappast ha hunnit förbi Broby kyrka.
Och så försvinner hela det slingrande tåget in i den mörka skogen. Förmiddagens sol lyser det in under granarna — kvällens sjunkande sol skall möta skarorna, då de komma ut ur skogen.
Det är tredje dagen de söka: de äro vana vid detta arbete. De söka under den stupande bergväggen, på vilken foten kan glida, under vindfällen, där arm och ben lätt kunna brytas, under de täta granarnas grenar, som, släpande ned över mjuk mossa, inbjuda till vila.
Björnens ide, rävens lya, grävlingens djupa bo, kolmilans svarta botten, den röda lingonbacken, granen med de vita barren, berget, som skogselden härjade för en månad sedan, stenen, som jätten kastade: allt detta ha de funnit, men inte platsen under bergväggen, där det svarta ligger. Ingen har varit där för att se om det är en myrstack eller en trädstam eller en människa. Ack, det är nog en människa, men ingen har varit där för att se henne.
Kvällens sol ser dem på andra sidan skogen, men den unga kvinnan, vars förstånd Gud har tagit, är inte funnen. Vad vilja de nu göra? Skola de genomsöka skogen ännu en gång? Skogen är farlig i mörkret: där finnas bottenlösa träsk och stupande
