klyftor. Och vad skola de, som intet funno, då solen lyste, kunna finna, då hon har försvunnit?
»Låt oss gå till Ekeby!» utropar en i hopen.
»Låt oss gå till Ekeby!» utropa de då allesammans. »Låt oss gå till Ekeby!»
»Låt oss fråga dessa kavaljerer varför de släppte hundarna lösa på en, vars förstånd Gud har tagit, varför de eggade en dåre till förtvivlan! Våra arma, hungriga barn gråta, våra kläder äro rivna, säden hänger på skylarna, tills kärnan faller ur skalet, potatisen ruttnar i jorden, våra hästar löpa vilda omkring, våra kor få ingen vård, vi själva äro nära att förgås av trötthet, och allt detta är deras fel. Låt oss gå till Ekeby och hålla räfst med dem! Låt oss gå till Ekeby!
Under detta förbannelsens år går allt ont ut över oss bönder. Guds hand vilar tungt över oss, hungersnöd skall vintern bjuda oss. Vem är det, som Guds hand söker? Det var inte Broby-prästen. Hans böner kunde ännu nå Guds öra. Vem då, om inte dessa kavaljerer? Låt oss gå till Ekeby!
De ha förstört gården, de ha drivit majorskan tiggande ut på landsvägen. Det är deras fel, att vi måste gå utan arbete. Det är deras fel, att vi måste hungra. Nöden är deras verk. Låt oss gå till Ekeby!»
Så tränga mörka, förbittrade män ned mot Ekeby stora gård; hungrande kvinnor med gråtande barn på armen följa dem, och sist komma krymplingarna och de arbetsbrutna gamla. Och förbitt-
492
