i sitt innersta rum. Lövenborg och farbror Eberhard skola sitta där och vaka över henne, de övriga gå ut mot folket. De stå på trappan framför manbyggnaden, obeväpnade, leende, då den första larmande skaran hinner fram dit.
Och folket stannar framför denna lilla skara av lugna män. Där finnas de, som i glödande förbittring hade velat kasta ned dem på marken och trampa dem under sina järnskodda klackar, såsom folket på Sunds bruk gjorde med förvaltare och inspektor för femtio år sedan. Men de hade väntat sig stängda dörrar, beslutsamt lyfta vapen, de hade väntat sig motstånd och strid.
»Kära vänner,» säga kavaljererna, »kära vänner, ni är trötta och hungriga, låt oss ge er en bit mat, och smaka först på en sup av Ekeby egna hemmabryggda brännvin!»
Folket vill inte lyssna till sådant tal; det skränar och hotar. Men kavaljererna ta inte humör.
»Vänta bara,» säga de, »vänta bara en sekund! Se, Ekeby står öppet. Källarporten står öppen, boden står öppen, mjölkkammaren står öppen. Era kvinnor störta av trötthet, barnen skrika. Låt oss först skaffa dem mat! Sedan kan ni döda oss. Vi skola inte springa vår väg. Men vi ha vinden full av äpplen. Låt oss gå efter äpplen åt barnen!»
