Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/572

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En timme senare är festen i full gång på Ekeby. Den största fest, som den stora gården har skådat, firas där i höstnatten, under den stora lysande fullmånen.

Nedrivna vedkaster ha antänts, över hela gården flammar bål vid bål. Folket sitter där gruppvis, njutande värme och vila, medan alla jordens goda gåvor strös ut över det.

Beslutsamma män ha gått in i ladugården och tagit vad som kunde behövas. Kalvar och får ha dödats och även ett och annat storkreatur. Djuren ha styckats och stekts i en handvändning. Dessa hundratal av hungrande sluka i sig maten. Djur efter djur ledes ut och dödas. Det ser ut, som om hela ladugården skulle tömmas på en natt.

De hade haft höstbak på Ekeby just de dagarna. Sedan den unga grevinnan Elisabet har kommit dit, hade det åter blivit fart i de inre göromålen. Det var, som om den unga kvinnan inte ett ögonblick påminde sig, att hon nu var Gösta Berlings hustru. Varken han eller hon låtsade om den saken, men däremot gjorde hon sig till fru på Ekeby. Såsom en god och duglig kvinna alltid måste göra, sökte hon med brinnande nit avhjälpa det slöseri och den vårdslöshet, som rådde på gården. Och hon blev lydd. Folket erfor ett visst välbehag av att åter ha en matmoder över sig.

Men vad hjälpte det nu, att hon hade låtit fylla kökstaket med bröd, att hon hade låtit ysta och kärna och brygga under denna september månad, som hon hade varit där? Vad hjälpte det?


496