vara rädd, säga de. Det är bara kavaljererna de vilja åt. De äro här för att rädda henne.
Men de, som nu strömma ut ur byggnaden, mötas av ett annat tåg.
På den ödsligaste platsen i skogen vilar inte mer liket av en kvinna, som har störtat utför den höga branten därovanför och dött i fallet. Ett barn har funnit henne. Sökare, som ha glömt sig kvar i skogen, ha lyft henne på sina axlar. Där komma de.
Skönare än i livet är hon i döden. Fager ligger hon med sitt långa, mörka hår. Härlig är gestalten, sedan evig frid vilar däröver.
Högt upplyft på männens axlar, bäres hon fram genom folkhoparna. Det blir stilla och tyst, där hon drager fram. Med böjda hjässor hylla alla dödens majestät.
»Hon är nyss död,» viska karlarna. »Hon har nog gått i skogen ända till i dag. Vi tro, att hon har velat fly undan oss, som ha sökt henne, och så kommit att störta utför branten.»
Men om detta är Nygårdsflickan, vem är då hon, som har burits ut från Ekeby?
Tåget från skogen möter tåget från byggningen. Bålen flamma hela gården runt. Folket kan se båda kvinnorna och känna dem. Denna andra är ju den unga grevinnan på Borg.
»Å, vad betyder detta? Är detta en ny illgärning, som vi komma på spåren? Varför är den unga grevinnan här på Ekeby? Varför har man sagt oss, att hon var långt borta eller också