er väg, eljest tänker jag jorden öppnar sig och uppslukar er! Och när ni går härifrån, så be Gud förlåta er, att ni har skrämt och bedrövat den, som är så god och oskyldig! Och nu bort med er! Vi ha haft nog av er!»
Långt innan han hade slutat tala, hade de, som hade burit ut grevinnan, satt ned henne på ett av stentrappstegen, och nu kom en stor bonde helt betänksamt fram till henne och räckte henne sin stora hand.
»Tack och god natt!» sade han. »Vi ville henne inget ont, grevinna.»
Efter honom kom en annan och gav henne en varsam handtryckning. »Tack och god natt! Hon ska inte vara ledsen på oss!»
Gösta hoppade ned och ställde sig vid hennes sida. Då togo de också honom i hand.
Så kommo de nu fram långsamma och sävliga, en efter en, för att ta god natt av dem, innan de gingo. De voro åter kuvade, åter voro de människor, såsom de voro, då de om morgonen lämnade sina hem, innan hungern och hämnden hade gjort dem till vilddjur.
De sågo grevinnan rätt in i ansiktet, och Gösta märkte hur anblicken av den oskuld och fromhet de där sågo bragte tårar i mångas ögon. Det var hos dem alla en tyst tillbedjan av det ädlaste de hade skådat. Det var människor, som gladde sig åt att en av dem hade en så stor kärlek till det goda.
Alla kunde ju inte skaka hand med henne. De
502
