Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/580

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»O, det var inte detta, men hur kunde du säga till folket, att jag var god och ren? Gösta, Gösta, vet du inte, att jag älskade dig, när jag ännu inte hade lov därtill? Jag blygdes för folket, Gösta. Jag ville dö av blygsel.»

Och hon skakades av snyftningar.

Han stod och såg på henne.

»O, min vän, min älskade!» sade han stilla. »Vad du är lycklig, som är så god! Vad du är lycklig, som i ditt inre har en så skön själ!»


504