liten svart huggorm om halsen. Tänk er henne, smidig i gången som ett vilddjur och medförande en frisk doft av kåda och smultron, av linnea och mossa!
Vad dock människorna måtte ha stirrat på henne, då hon tog sig för att vandra över Karlstads torg! Hästar skrämdes väl i sken av hennes långa hår, som flög för sommarvinden. Gatpojkarna sprungo efter henne. Karlarna släppte besman och köttyxa för att gapa på henne. Kvinnorna sprungo skrikande efter biskop och domkapitel för att driva otyget ur staden.
Själv gick hon fram lugn och majestätisk och smålog blott åt uppståndelsen, varvid Kevenhüller såg hennes små spetsiga rovdjurständer lysa fram bakom de röda läpparna.
Hon hade hängt en kappa över ryggen, för att ingen skulle märka vem hon var, men olyckan ville, att hon hade glömt att skyla svansen. Nu låg den och släpade längs gatstenarna.
Kevenhüller såg svansen, också han, men det gjorde honom ont, att en högboren dam skulle ge sig till pris åt stadsboarnas åtlöje, därför bugade han sig för den sköna och sade höviskt:
»Behagar inte ers nåd att lyfta på släpet?»
Skogsfrun blev rörd, inte mindre över hans välvilja än över hans artighet. Hon stannade mittframför honom och såg på honom, så att han tyckte, att lysande gnistor foro från hennes ögon in i hans hjärta. »Märk det, Kevenhüller,» sade hon, »hädanefter skall du med dina två händer
