hon, som hade rått kungen att bedja honom om hans vagn. Men han blev förtvivlad. Han kunde inte tåla, att en annan skulle äga hans vagn, och inte heller vågade han i längden säga nej åt kungen. Därför körde han den med en sådan fart mot slottsmuren, att den sprang i tusen stycken.
Då han kom hem till Karlstad igen, försökte han göra en ny vagn. Men han kunde inte. Då blev han förfärad över den gåva skogsfrun hade givit honom. Han hade lämnat lättingslivet på sin faders slott för att bli en välgörare för många, inte för att tillverka trolltyg, som blott en kunde använda. Vad hjälpte det honom, om han bleve en stor mästare, ja, den störste av alla mästare, om han inte kunde mångfaldiga sina underverk, så att de bleve till nytta för tusenden?
Och den lärde, mångkunnige mannen längtade så efter lugnt, sansat arbete, att han blev stenhuggare och murare. Det var då han byggde det stora stentornet nere vid Västra bron efter mönstret av kärntornet i hans faders riddarborg, och hans mening var väl även att bygga huslängor, portaler, borggårdar, vallar och hängtorn, så att en hel riddarborg skulle uppstå vid Klarälvsstranden.
Och därinne skulle han förverkliga sin barndomsdröm. Allt, vad industri och hantverk hette, skulle ha sitt hem i slottets salar. Vita mjölnardrängar och svarta smeder, urmakare med gröna skärmar för de ansträngda ögonen, färgare med
