jäsande degen. Gummorna släppte stickstrumpan, satte brillorna på och löpte framåt gatan. Rådmän och borgmästare stego upp från domarebordet. Rektorn slängde grammatikan i vrån, skolpojkarna jagade ut ur klasserna utan att begära lov. Hela staden var på språng mot Västra bron.
Snart var bron svart av människor. Salttorget var packat, och hela älvstranden ända bort till biskopsgården vimlade av folk. Det var större trängsel än i Persmässan, där sågos flera skådelystna, än då kung Gustav III kom körande genom staden, dragen av åtta hästar och i en fart så vild, att vagnen stod på två hjul i svängarna.
Kevenhüller fick äntligen vingarna på sig och satte av. Han slog ett par slag med dem, och så var han ute i det fria. Han låg och sam i lutfhavet högt över jorden.
Han drog in luften i fulla drag, den var stark och ren. Hans bröst vidgades, och det gamla riddarblodet började sjuda inom honom. Han tumlade som en duva, han svävade som en hök, hans vingar voro snabba som svalans, han styrde sin väg säkert som falken. Och han såg ned på hela den jordbundna hopen, vilken blickade upp till honom, som låg och sam i luften. Hade han blott kunnat tillverka ett par liknande vingar åt var och en av dem! Hade han blott kunnat ge envar av dem makt att höja sig i denna friska luft! Vilka människor skulle det inte bli av dem! Minnet av hans livs elände lämnade honom inte ens i detta segerns ögonblick. Han kunde inte njuta blott för sin egen
