del. Den skogsfrun, om han blott kunde råka henne!
Då såg han med ögon, som voro nästan bländade av det skarpa solskenet och den skimrande luften, huru någon kom flygande rätt emot honom. Stora vingar, just liknande hans egna, såg han röra sig, och mellan vingarna sam en människokropp. Gult hår fladdrade, grönt siden böljade, vilda ögon lyste. Där var hon, där var hon!
Kevenhüller besinnade sig inte. Med vild fart störtade han på vidundret för att kyssa henne eller slå henne — han visste inte rätt vilket —, men i alla fall för att tvinga henne att lyfta förbannelsen från hans tillvaro. I denna vilda fart sveko honom besinning och sans. Han såg inte vart han styrde, han märkte blott det flygande håret och de vilda ögonen. Han kom alldeles inpå henne och sträckte fram armarna för att gripa henne. Då fastnade hans vingar i hennes, och hennes voro starkare. Hans vingar rämnade och förstördes, han själv svängdes runt och störtade ned, han visste inte vart.
Då han återfick sans och besinning, låg han på taket av sitt eget torn med den krossade flygmaskinen vid sin sida. Han hade flugit rätt på sin egen kvarn: vingarna hade gripit honom, svängt honom ett par varv runt och därpå störtat ned honom på torntaket.
Så var den leken ändad.
Kevenhüller var nu åter en förtvivlad man. Ärligt arbete väckte hans leda, och vidunderskonsterna vågade han inte använda. Gjorde han ännu ett
512
