underverkskrafterna. Det var inte han, som hade gjort den självgående vagnen och flygmaskinen. Ånej, sagor, sagor!
Men så hände sig, att majorskan blev fördriven från Ekeby, och kavaljererna blevo herrar på den stora gården. Då börjades där ett liv, som aldrig hade varit värre. Det gick en storm över landet: all gammal dårskap bröt upp i ungdomsyra, allt ont kom i rörelse, allt gott bävade, människorna kämpade på jorden och andarna i himmelen. Vargar kommo från Dovre med trollkäringar på ryggen, naturmakterna gåvos fria, och skogsfrun kom till Ekeby.
Kavaljererna kände henne inte. De trodde, att hon var en fattig och nödställd kvinna, som en grym svärmor hade jagat till förtvivlan. Så gåvo de henne skydd, vördade henne som en drottning och älskade henne som ett barn.
Kevenhüller ensam såg vem hon var. Till en början var nog han bländad som alla andra. Men en dag bar hon en klänning av grönt, skiftande siden, och när hon fick den på, kände Kevenhüller igen henne.
Där satt hon, bäddad på siden, på den bästa soffan på Ekeby, och alla de gamla männen gjorde sig till narrar för att tjäna henne. Kock var en och kammartjänare en annan, en föreläsare, en hovmusikant, en skomakare: alla hade de tagit sin syssla.
Sjuk skulle det heta att hon var, det leda trollet, men Kevenhüller visste nog hur det var
514
