beställt med den sjukan. Hon hade dem till ett åtlöje allihop, det hade hon.
Han varnade kavaljererna för henne. »Se på de små skarpa tänderna,» sade han, »och de vilda, lysande ögonen! Hon är skogsfrun, allt ont är i rörelse i denna förskräckliga tid. Jag säger er, hon är skogsfrun, hitkommen till vårt fördärv. Jag har sett henne förr.»
Men så snart Kevenhüller hade sett skogsfrun och känt igen henne, kom arbetslusten över honom. Det började brinna och sjuda i hans hjärna, hans fingrar värkte av lust att kröka sig om hammare och fil, han kunde inte kämpa med sig själv. Med bittert hjärta satte han på sig arbetsrocken och stängde in sig i en gammal klensmedja, som skulle bli hans verkstad.
Då gick det ett rop ifrån Ekeby ut över hela Värmland:
»Kevenhüller har börjat arbeta!»
Och man lyssnade andlöst efter hammarslagen från den stängda verkstaden, efter filarnas raspning och bälgens stönande.
Ett nytt underverk skall se dagen. Vari månde det bestå? Skall han nu lära oss att gå på vattnet eller resa en stege upp till sjustjärnorna?
Ingenting är omöjligt för en sådan man. Med egna ögon ha vi sett honom bäras genom luften av vingar. Vi ha sett hans vagn brusa genom gatorna. Han har skogsfruns gåva: ingenting är omöjligt för honom.
En natt, den första eller andra i oktober, hade
