han underverket färdigt. Han kom ut ur verkstaden och hade det i handen. Det var ett hjul, som oupphörligen gick runt. Då det vände sig, lyste ekrarna som eld, och värme och ljus gingo ut därifrån. Kevenhüller hade gjort en sol. Då han kom ut ur verkstaden med den, blev natten så ljus, att sparvarna började kvittra och molnen brinna till morgonrodnad.
Det var den härligaste uppfinning. På jorden skulle inte mer finnas mörker eller köld. Det svindlade för hans huvud, när han tänkte den tanken. Dagens sol skulle fortfara att gå upp och ned, men då hon försvann, skulle tusenden och åter tusenden av hans eldhjul flamma över landet, och luften skulle darra av värme såsom på den hetaste sommardag. Då skulle man inbärga mogna skördar under midvinterns stjärnehimmel, smultron och lingon skulle kläda skogsbackarna året om, isen skulle aldrig binda vattnet.
Sedan nu uppfinningen var färdig, skulle den skapa en ny jord. Hans eldhjul skulle bli de fattigas päls och gruvarbetarnas sol. Det skulle ge drivkraft åt fabrikerna, liv åt naturen, en ny rik och lycklig tillvaro åt mänskligheten. Men i samma stund visste han väl, att allt detta var drömmar, och att skogsfrun aldrig skulle tillåta honom att mångfaldiga sitt eldhjul. Och i sin vrede och hämndlystnad tänkte han, att han ville döda henne, och så visste han knappt mer vad han gjorde.
Han gick upp till manbyggnaden, och i förstugan tätt under trappan satte han ned eldhjulet.
516
