Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/604

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

från alla håll. Kavaljererna ämna just bryta fram för att stifta fred på sitt eget vis, och dalkarlarna skynda till för att hjälpa västgötarna.

Starke Måns från Fors är den, som är ivrigast inne i leken. Full är han, och vred är han. Nu har han ryckt omkull en västgöte och börjat prygla upp honom, men vid dennes nödrop skynda hans landsmän fram och försöka tvinga starke Måns att släppa kamraten lös. Då välter starke Måns tygpackorna ned från en av skivorna och griper själva skivan, som är en aln bred och åtta alnar lång samt hopfogad av tjocka plankor, och börjar svänga den som sitt vapen.

Han är en förfärlig man, starke Måns. Det var han, som sparkade ut en vägg i arresten i Filipstad, han, som kunde lyfta en båt ur sjön och bära den på sina axlar. Nu kan man tro, att då han börjar slå omkring sig med den tunga skivan, så flyr hela folkhopen och västgötarna med. Men starke Måns är efter dem, slående omkring sig med den tunga skivan. För honom är det inte mer fråga om vänner eller fiender: han vill bara ha någon att slå, nu sedan han har fått ett vapen.

Folket flyr i förtvivlan undan honom. Män och kvinnor skrika och springa. Men hur är det möjligt att fly för kvinnorna, av vilka flera ha sina barn vid handen? Stånd och kärror stå dem i vägen, oxar och kor, som bli vilda av larmet, hindra dem att komma undan.

I ett hörn mellan stånden har en hop kvinnor blivit inklämd, och mot denna stormar jätten.

524