Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/606

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Några män flytta honom varligt upp på skivan, som jätten har tappat. De tro sig märka, att han ännu lever.

»Vart skola vi bära honom?» frågade de varandra.

»Hem!» svarar en barsk röst ur hopen.

O, ja, ni goda män, bär honom hem! Lyft upp honom på era axlar och bär honom hem! Han har varit Guds lekboll, han har drivits som en fjäder för fläkten av hans anda. Bär honom nu hem!

Det sårade huvudet har vilat på den hårda britsen i fängelset, på halmkärven i ladan. Låt det nu få komma hem och vila mot en stoppad kudde! Han har lidit oförskylld skam och plåga, han har förjagats från sin egen dörr. En irrande flykting har han varit, vandrande Guds vägar, var han kunde finna dem, men hans längtans land var detta hem, vars port Gud hade stängt för honom. Kanske står hans hem öppet för den, som har dött för att rädda kvinnor och barn.

Nu kommer han inte som en förbrytare, ledd av raglande dryckesbröder: han ledsagas av ett sörjande folk, i vars hyddor han har bott, medan han har hulpit dess lidanden. Bär honom nu hem!

Och de göra så. Sex män lyfta skivan, varpå han ligger, på sina axlar och bära honom bort från marknadsfältet. Där de gå fram, vika människorna åt sidan och stå stilla: männen blotta sina huvuden, kvinnorna niga, såsom de göra i kyrkan, då Guds namn nämnes. Många gråta och torka sina ögon,

526