Hon ser på honom, där han står styv och trygg som alltid. Hon ser på bärarna bakom honom, som gråta, och på hela folkmassan därbakom. Hon står där på trappan och ser in i hundratal av gråtande ögon, som ängsligt stirra upp till henne. Sist ser hon på mannen, som ligger utsträckt på båren, och trycker handen mot hjärtat.
»Detta är hans rätta ansikte,» mumlar hon.
Utan att fråga mer lutar hon sig ned, drar undan en regel, slår upp förstudörrarna på vid gavel och går sedan före de andra in i sängkammaren.
Översten och kaptenskan hjälpas åt att dra ut dubbelsängen och skaka ut bolstern, och så blir kapten Lennart åter bäddad på mjukt dun och vitt linne.
»Lever han?» frågar hon.
»Ja,» svarar översten.
»Finns det hopp?»
»Nej. Det är ingenting att göra.»
Det är tyst en stund, så kommer en plötslig tanke över henne.
»Gråta de för hans skull, alla dessa?»
»Ja.»
»Vad har han då gjort?»
»Det sista han gjorde var att låta starke Måns slå ihjäl sig för att rädda kvinnor och barn från döden.»
Hon sitter åter tyst en stund och tänker.
»Vad hade han för ansikte, överste, då han kom hem för två månader sedan?»
Översten rycker till. Nu förstår han, nu först förstår han.
528