»Gösta hade ju målat honom!»
»Så var det för ett kavaljersstrecks skull, som jag stängde honom ute från hans hem. Hur vill ni stå till svars för sådant, överste?»
Beerencreutz höjde på de breda axlarna.
»Jag har mycket att svara för.»
»Men jag menar, att detta måtte vara det värsta ni har gjort.»
»Så har jag heller aldrig gått en tyngre väg än den i dag hitupp till Helgesäter. För övrigt är det två till, som ha skuld i detta.»
»Vilka då?»
»Sintram är den ena, den andra är kusin själv. Kusin är en sträng kvinna. Jag vet, att många ha försökt att tala med kusin om hennes man.»
»Det är sant,» svarar hon.
Sedan ber hon honom berätta om dryckesgillet i Broby.
Han berättar allt, så gott han kan minnas, och hon lyssnar tyst. Kapten Lennart ligger alltjämt medvetslös på sängen. Rummet är alldeles fullt av gråtande människor; ingen tänker på att utestänga denna bedrövade skara. Alla dörrar stå öppna, alla rum, trappor och förstugor äro fyllda av tysta, ängsliga människor, långt ute på gården stå de i täta flockar.
Då översten har slutat, höjer kaptenskan rösten och säger:
»Om här finns några kavaljerer inne, så ber jag dem gå härifrån. Det är mig svårt att se dem, då jag sitter vid min mans dödsläger.»
