beskt öl och sött brännvin omkring i bäckar och strömmar. Här är ett bra ställe, märk det, ers nåd!
Vi kavaljerer ha minsann också väntat på er, ty vi ha knappast varit fulltaliga förut. Se, det är så, att vi äro något förmer, än vi ge oss ut för, vi äro diktens gamla tolvmannaskara, som går fram genom tiderna. Tolv voro vi, då vi styrde världen däruppe på Olympens molnhöljda topp, och tolv, då vi som fåglar bodde i Ygdrasils gröna krona. Varhelst dikten gick fram, där följde vi. Sutto vi inte tolv man starka kring kung Arturs runda bord, och gingo inte tolv paladiner i Karl den stores armé? En av oss har varit Tor, en Jupiter, sådant måtte var man kunna se på oss än i dag. Man förnimmer nog gudaglansen under trasorna, lejonmanen under åsnehuden. Tiden har farit illa med oss, men då vi äro där, blir smedjan en Olymp och kavaljersflygeln ett Valhall.
Men, ers nåd, vi ha inte varit fulltaliga. Det vet man nog, att i diktens tolvmannaskara alltid måste finnas en Loke, en Prometeus. Honom ha vi saknat.
Ers nåd, jag hälsar er välkommen!»
»Se, se, se!» säger den onde. »Sådana granna ord, granna ord! Och jag, som inte har tid att svara! Affärer, gossar, affärer. Måste bort på stunden, annars skulle jag så gärna stå till er tjänst i vilken roll som helst. Tack för i kväll, gamla pratmakare! Vi ses igen.»
Då fråga kavaljererna vart han ämnar sig,
