Hela kvällen ljuder hymnernas språk inne i sjukrummet.
Ute på gårdarna stå de täta hoparna och vänta på slutet. De veta vad som försiggår därinne. Det, som sägs högt vid dödsbädden, viskas från man till man därute. Den, som har något att säga, tränger sig sakta fram. »Det är en, som kan vittna,» säger man och lämnar honom rum. Och de träda fram ur mörkret, avlägga sitt vittnesmål och sjunka åter ned i mörkret.
»Vad säger hon nu?» fråga de utanför stående, då någon kommer ut. »Vad säger hon, den stränga frun på Helgesäter?»
Hon strålar som en drottning. Hon småler som en brud. Hon har flyttat fram hans länstol till bädden och lagt på den de kläder, som hon själv har vävt åt honom.»
Men så blir en tystnad bland allt folket. Ingen säger det, alla veta det på en gång: »han dör.»
Kapten Lennart slår upp sina ögon, ser och ser nog.
Han ser hemmet, folket, hustrun, barnen, kläderna och småler. Men han har blott vaknat upp för att dö. Han drar ett rosslande andetag och ger upp andan.
Då tystna berättelserna, men en röst tar upp en dödspsalm. Alla stämma in, och buren av hundratals starka röster stiger sången mot höjden.
Det är jordens avskedshälsning till den flyende själen.
