Djupt inne i skogen låg torpet, där gossen bodde. Dit ledde backig skogsväg, berg stodo runtom och skymde solen, bottenlös myr låg nära och utsände året om frostkall dimma. Föga lockande syntes slik bostad för slättfolket.
Vallgossen och vallflickan skulle en dag bygga hjonelag samman, bo där i skogstorpet och leva av sina händers arbete. Men innan de blevo gifta, kom krigets olycka över landet, och gossen tog värvning. Hem kom han åter utan sår eller skadad lem, men märke för livet hade han fått av den färden. Alltför mycket av världens ondska och människors grymma framfärd mot människor hade han skådat. Han blev ur stånd att se det goda.
Till en början såg ingen någon ändring på honom. Med sin barndoms käresta gick han till prästen och tog ut lysning. Skogstorpet ovan Ekeby blev deras hem, såsom de längesedan hade avtalat, men i det hemmet rådde ingen trevnad.
Hustrun gick där och såg på mannen som på en främmande. Alltsedan han kom ur kriget, kunde hon inte känna igen honom. Han skrattade hårt och talade litet. Hon var rädd för honom.
Han gjorde ingen förtret eller skada, och han var en flitig arbetare. Dock blev han föga avhållen, ty han trodde alla om ont. Själv kände han sig som en förhatad främling. Nu voro skogens djur hans fiender. Berget, som skymde solen, och myren, som sände dimma, voro hans ovänner. Skogen blir en hemsk bostad för den, som bär på onda tankar.
Ljusa minnen förvärve den, som vill leva i
