Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/614

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ödemarker! Eljest ser han blott mord och förtryck bland växter och djur, liksom han förut har sett det bland människor. Han väntar ont av allt han möter.

Inte kunde Jan Hök, soldaten, själv tyda vad som brast honom, men han märkte, att intet gick honom väl. Föga frid bjöd hemmet. Sönerna, som växte upp där, blevo starka, men vilda. Härdade och modiga män voro de, men också de levde i strid med var man.

Hustrun hans lockades i sin sorg att utforska ödemarkens hemligheter. I myr och snår sökte hon hälsobringande örter. De underjordiskas väsen begrundade hon, och hon visste vad offer som behagade dem. Hon kunde bota sjukdom och ge goda råd åt dem, som hade älskogssorger. Hon vann rykte som trollkunnig och blev skydd, fastän hon gjorde människor stor nytta.

En gång tog hustrun sig för att tala med mannen om hans bekymmer.

»Alltsedan du gick i krig,» sade hon, »har du varit som förbytt. Vad gjorde de med dig där?»

Då for han upp och var nära att slå henne, och sammalunda gick det varje gång hon talade om kriget. Han råkade då i vansinnig vrede. Av ingen tålde han höra ordet krig, och snart blev det känt, att han inte kunde fördraga talet därom. Så togo sig människorna i akt för det samtalsämnet.

Men ingen av hans krigskamrater kunde berätta, att han hade gjort mer ont än andra. Han

534