Än mer förstenande tyst blev det. Gubben satt, som om han intet hade hört.
»Det skulle mycket roa mig att höra talas om krig av en, som själv har varit med,» fortfor grevinnan, men hon avbröt sig tvärt, ty Brobyprästens dotter skakade på huvudet åt henne. Hon måtte ha talat opassande ord. Alla de församlade människorna sågo på henne, som om hon hade brutit mot det passandes enklaste lag. Plötsligt höjde en skojarhustru sin skarpa röst och frågade:
»Det är visst hon, som har varit grevinna på Borg.»
»Det är det.»
»Det var annat, det, än att löpa kring skogen efter den galna prästen. Tvi för så'nt byte!»
Grevinnan reste sig och bjöd farväl. Hon hade vilat nog. Kvinnan, som hade talat, följde henne ut genom dörren.
»Grevinnan förstår,» sade hon, »jag fick lov att säga något, för det går inte an att tala med gamle far om krig. Han tål inte höra det ordet. Jag mente väl, jag.»
Grevinnan Elisabet skyndade bort, men hon hejdade sig snart. Hon såg den hotande skogen, det skymmande berget och det rykande träsket. Hemskt måtte det vara att bo här för den, vars sinne fylldes av onda minnen. Hon kände medömkan med den gamle, som satt därinne med de mörka skojarna till sällskap.
»Jungfru Anna Lisa,» sade hon, »låt oss vända om! De voro goda mot oss därinne, men jag
