uppförde mig illa. Jag vill tala med den gamle om gladare ting.»
Och lycklig över att ha funnit någon att trösta, gick hon åter in i stugan.
»Det är så,» sade hon, »att jag tror, att Gösta Berling går här i skogen och tänker på att ta livet av sig. Det är därför viktigt, att han snart blir funnen och hindrad därifrån. Jag och jungfru Anna Lisa ha trott oss se honom ibland, men så har han försvunnit för oss. Han håller sig i trakten av berget, där Nygårdsflickan slog ihjäl sig. Jag kom nu att tänka på att jag väl inte behöver gå ända ner till Ekeby för att skaffa hjälp. Här sitta många raska män, som lätt skulle kunna fånga honom.»
»Ge er i väg, karlar!» utbrast skojarkvinnan. »När grevinnan inte håller sig för god att be skogsfolket om en tjänst, skall ni genast gå.»
Männen reste sig genast och gingo att söka.
Den gamle Jan Hök satt stilla och stirrade framför sig med glanslös blick. Skrämmande dyster och hård satt han där. Den unga frun fann inte ord att säga honom. Då såg hon, att ett barn låg sjukt på en halmkärve, och märkte, att en kvinna hade ont i en hand. Genast började hon ansa de sjuka. Hon var snart god vän med de sladdrande kvinnorna och lät visa sig de minsta barnen.
Om en timme kommo männen tillbaka. De förde Gösta Berling bunden in i stugan. På golvet framför spiselden lade de ned honom. Hans kläder voro rivna och smutsiga, anletsdragen avtärda och ögonen vilda. Förskräcklig hade hans färd varit
538
