kände. Han hade lovat, att arbetet skulle återupptagas på Ekeby och säd där utdelas till de mest behövande. Han hade hoppats, att hans hustru och kavaljererna skulle uppfylla hans löften, då han vore borta.
Kommen ut, såg han en kista stå framför sockenstugan. Den var grov, i hast tillyxad, men prydd med svart krusflor och kransar av lingonris. Han förstod, att det var kapten Lennarts. Folket hade väl bett kaptenskan att påskynda begravningen, så att den stora mängden av marknadsbesökande skulle kunna övervara jordafärden.
Han stod och såg på kistan, då en tung hand lades på hans axel. Sintram hade kommit fram till honom.
»Gösta,» sade han, »om du vill göra en människa ett riktigt spratt, så lägg dig att dö! Det finns intet knipslugare än att dö, ingenting, som så lurar en ärlig man, som intet ont anar. Lägg dig att dö, säger jag!»
Förfärad lyssnade Gösta till vad den elake talade. Denne klagade över väl lagda planers förolyckande. Öde bygd hade han velat se vid Lövens strand. Därför hade han gjort kavaljererna till traktens herrar, därför hade han låtit Brobyprästen utarma folket, därför hade han framkallat torkan och hungersnöden. På Broby marknad skulle det avgörande slaget hava stått. Hetsat av olyckor skulle folket ha hängivit sig åt mord och stöld. Sedan skulle rättegångar ha kommit och utarmat det. Hungersnöd, upplopp och alla slags olyckor
