skulle ha härjat. Så styggt och förhatligt skulle till sist landet ha blivit, att ingen hade kunnat bo där, och allt detta skulle ha varit Sintrams verk. Hans glädje och stolthet skulle detta ha varit, ty han var ond. Han älskade öde trakter och obruten mark. Men denne, som hade vetat att dö i rätta stunden, hade fördärvat allt för honom.
Då frågade honom Gösta vartill allt detta skulle ha tjänat.
»Det skulle ha behagat mig, Gösta, ty jag är ond. Jag är slagbjörnen på fjället, jag är snöstormen på slätten, jag tycker om att mörda och förfölja. Bort, säger jag, bort med människor och människors verk! Jag tycker inte om dem. Jag kan låta dem löpa mellan mina klor och göra sina krumspång — det kan också vara lustigt för en stund —, men nu var jag mätt på lek, Gösta, nu ville jag hugga till, nu ville jag döda och fördärva.»
Han var galen, helt galen. Han började för längesedan på lek med dessa helveteskonster, och nu hade ondskan tagit överhand, nu trodde han sig vara en ande från avgrunden. Nu hade han närt och fostrat det onda inom sig, så att det hade tagit väldet över hans själ. Så kan elakhet göra människor galna liksom kärleken och grubblet.
Han var rasande, den elake brukspatronen, och i sin vrede började han rycka i kistans kransar och krusflor, men då ropade Gösta Berling:
»Rör inte kistan!»
»Se, se, se, skall jag inte röra den? Jo, jag skall kasta min vän Lennart på marken och för-
542
