»Det kan jag göra, men först skall kistan vara säkert under jord.»
Så blev det. Sintram tog ed av Gösta, att han inte skulle finnas till, tolv timmar efter sedan kapten Lennart hade jordats. »Så vet jag, att du aldrig kan bli en bra karl,» sade han.
Detta var lätt att lova för Gösta Berling. Han var glad över att få ge sin hustru friheten. Samvetskvalen hade jäktat honom dödstrött. Det enda, som förfärade honom, var, att han hade lovat majorskan att inte dö, så länge Brobyprästens dotter var tjänarinna på Ekeby. Men Sintram sade, att hon nu inte kunde räknas som tjänarinna, sedan hon hade ärvt sin fars rikedomar. Gösta invände, att Brobyprästen hade gömt sitt gods så väl, att ingen hade kunnat finna hans skatter. Då log Sintram och sade, att de voro gömda bland duvnästena i Broby kyrktorn. Därmed gick han. Därpå gick Gösta åter upp till skogen. Bäst syntes det honom att dö på den plats, där Nygårdsflickan hade slagit ihjäl sig. Däruppe hade han irrat hela eftermiddagen. Han hade sett sin hustru i skogen, därför hade han inte genast mäktat döda sig.
Detta berättade han för sin hustru, medan han låg bunden på golvet i skogstorpet.
»O,» sade hon sorgset, då han hade slutat, »vad jag väl känner igen detta! Hjältefasoner, hjälteståt! Alltid färdig att sticka händerna i eldbrasan, Gösta, alltid redo att kasta bort dig själv! Vad sådant en gång syntes mig stort! Vad jag nu prisar lugn och besinning! Vad nytta gjorde du den döde
544
