Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/627

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

med ett sådant löfte? Vad, om nu Sintram hade hunnit att stjälpa kistan och riva av den krusfloret? Den hade väl blivit upplyftad, det hade väl funnits nytt krusflor, nya kransar. Om du hade lagt din hand på den gode mannens kista, där inför Sintrams ögon, och svurit att leva för att hjälpa detta fattiga folk, som han hade velat fördärva, det skulle jag nu ha prisat. Om du hade tänkt, då du i kyrkan såg folket: ’jag vill hjälpa det, jag själv vill använda alla krafter på att hjälpa det,’ och inte lagt denna börda på din svaga hustru och på gamla män med svikande krafter, så skulle jag ha prisat också detta.»

Gösta Berling låg tyst en stund.

»Vi kavaljerer äro inte fria män,» sade han slutligen. »Vi ha lovat varann att leva för glädjen och blott för glädjen. Ve oss alla, om en sviker!»

»Ve dig, sade grevinnan med harm, »att du skall vara den fegaste bland kavaljererna och senare till bättring än någon av dem! I går på eftermiddagen sutto de alla elva i kavaljersflygeln, och dystra voro de. Du var borta, kapten Lennart var borta, Ekeby glans och ära voro borta. Toddybrickan lämnade de orörd, för mig ville de inte visa sig. Då gick jungfru Anna Lisa, som står här, upp till dem. Du vet, att hon är en nitisk liten kvinna, som i åratal har kämpat intill förtvivlan mot vanvård och slöseri.

’I dag har jag återigen varit hemma och sökt söta fars pengar,’ sade hon till kavaljererna, ’men

35.545