jag har inget kunnat finna. Alla reverser äro överkorsade, och lådor och skåp stå tomma.’
’Det var synd om henne, jungfru Anna Lisa,’ menade Beerencreutz.
’Då majorskan drog från Ekeby,’ fortsatte Brobyprästens dotter, ’så bad hon mig se till hennes hus. Och om jag nu hade funnit söta fars pengar, så skulle jag ha byggt upp Ekeby. Men då jag inte fann något annat att ta därhemma, så tog jag med mig av söta fars skamhög, ty stor skam väntar mig, då min matmor kommer igen och frågar mig vad jag gjort av Ekeby.’
’Ta sig inte så nära av det, som hon inte har förskyllat, jungfru Anna Lisa’ sade åter Beerencreutz.
’Men jag har inte tagit med skamhögen för mig ensam,’ sade Brobyprästens dotter. ’Jag tog också därav för de goda herrarnas räkning. Var så goda, kära herrar! Söta far är väl inte den ende, som har vållat skam och skada i denna världen.’
Och hon gick från den ena till den andra av dem och lade ned några av de torra stickorna för var och en. Somliga svuro, men de flesta läto henne hållas. Till sist sade Beerencreutz med en hög herres lugn:
’Det är bra. Jungfrun skall ha tack. Jungfrun kan gå nu.’
Då hon var borta, slog han knytnäven i bordet, så att glasen hoppade.
’Från denna stund,’ sade han, ’absolut nykter! Något sådant skall inte brännvinet än en gång
546
