Bara du har skämtat och skrattat, bara du har sjungit och spelat, ha de förlåtit dig allt. Vad det har behagat dig att göra, har varit dem gott. Och du vågar kalla dig en förkastad! Eller är du förhatlig för Gud? Varför stannade du inte och såg kapten Lennarts jordafärd?
Som han hade dött på en marknadsdag, hade ryktet om honom blivit fört vida omkring. Efter gudstjänsten kommo tusentals människor upp till kyrkan. Hela kyrkogården och muren och fälten däromkring voro betäckta av människor. Liktåget ordnade sig framför sockenstugan. Man väntade endast på gamla prosten. Han var sjuk och hade inte predikat. Men till kapten Lennarts begravning hade han lovat komma. Och så kom han, gående med sänkt huvud och drömmande sina egna drömmar, såsom han plägar nu på sin ålderdom, och ställde sig i spetsen för liktåget. Ingenting ovanligt märkte han. Han hade gått i många liktåg, den gamle. Han gick fram på den kända vägen och såg inte upp. Han läste bönerna och kastade mull på kistan och märkte alltjämt ingenting. Men så tog klockaren upp en psalm. Inte vågade jag tro, att den grova rösten, som annars alltid brukade sjunga ensam, skulle kunna väcka prosten ur hans drömmar.
Men klockaren fick inte sjunga ensam. Hundratal och åter hundratal av röster stämde in. Män, kvinnor och barn sjöngo. Då vaknade prosten ur sina drömmar. Han strök sig över ögonen och steg upp på den uppkastade jordhögen för att se. Aldrig
548
