hade han sett en sådan skara sörjande. Männen hade på sig de gamla, slitna begravningshattarna. Kvinnorna hade de vita förklädena med de breda fållarna. Alla sjöngo, alla hade de tårar i ögonen — alla hade de sorg.
Då började gamla prosten darra och ängslas. Vad skulle han säga till detta folk, som hade fått sorg? Det var nödvändigt, att han sade dem ett ord till tröst.
Då sången hade tystnat, sträckte han ut armarna över folket.
’Jag ser, att folket har fått sorg,’ sade han, ’och sorgen är tyngre att bära för den, som länge skall trampa jordens stigar, än för mig, som snart skall skiljas hädan.’
Han tystnade förfärad. Hans röst var för svag, och han tvekade i valet av ord.
Men snart började han på nytt. Hans stämma hade återfått sin ungdoms kraft, och hans ögon strålade.
Han höll ett härligt tal för oss, Gösta. Först berättade han så mycket han visste om Guds vandringsman. Sedan påminde han oss om att ingen yttre glans eller stor förmåga hade gjort denne man så ärad, som han nu var, utan blott det, att han alltid hade gått Guds vägar. Och nu bad han oss för Guds och Kristi skull handla sammalunda. Envar skulle älska den andre och vara hans hjälp. Envar skulle tro gott om den andre. Envar skulle handla som denne gode kapten Lennart, ty därtill behövdes inte stora gåvor, blott ett fromt
