Ja, Gösta, det är visst, att den gamle talade om dig, och detta tör väl nu locka dig att leva. Men jag, Gösta, som är din hustru, jag säger dig, att du helt enkelt skall gå bort och göra din plikt. Du skall inte drömma om att vara sänd av Gud. Envar tör vara det, förstår du. Du skall arbeta utan hjältedater, du skall inte glänsa och förvåna, du skall laga, att ditt namn inte alltför ofta ljuder på folkets läppar. Betänk dig dock väl, innan du återtar ditt ord till Sintram! Du har nu skaffat dig ett slags rätt att dö, och livet torde inte bjuda dig mycken fägnad hädanefter. Det var en tid min önskan att dra hem till södern, Gösta. Mig, skuldbelastade, syntes det för mycken lycka att vara din hustru och få följa dig genom livet. Men nu skall jag bli kvar. Om du vågar leva, skall jag stanna. Men vänta dig ingen glädje av det! Tunga plikters väg skall jag tvinga dig att vandra. Aldrig vänte du av mig glädjens och hoppets ord! All sorg och olycka, som vi båda ha vållat, skall jag ställa som vakt vid vår härd. Kan väl ett hjärta, som har lidit så som mitt, älska mer? Tårlös och glädjelös skall jag vandra bredvid dig. Betänk dig väl, Gösta, innan du väljer att leva! Det är bortgöringens väg vi skola vandra.»
Hon väntade inte på svar. Hon vinkade åt Brobyprästens dotter och gick. Då hon kom in i skogen, började hon bittert gråta och grät, ända till dess hon nådde Ekeby. Kommen dit, mindes hon, att hon hade glömt att tala om gladare ting än krig med Jan Hök, soldaten.
