»Och du själv, du behornade, vi skola lägga dig på städet och släppa stångjärnshammaren lös. Med tänger skola vi hålla dig stilla under hammarslagen och lära dig gå på jakt efter kavaljerssjälar.»
Feg är han, den svarte herrn, det vet man av gammalt, och talet om stångjärnshammaren behagar honom inte. Han ropar Kristian Bergh tillbaka och börjar underhandla med kavaljererna.
»Ta de sju bruken detta år, ta dem själva, kavaljerer, och ge mig majorskan!»
»Tror du vi äro lika nedriga som hon?» ropar patron Julius. »Ekeby och alla bruken vilja vi ha, men majorskan får du sköta om själv.»
»Vad säger Gösta, vad säger Gösta?» frågar den blide Lövenborg. »Gösta Berling måste tala! Man måste höra hans mening vid ett så viktigt avgörande.»
»Detta allt är galenskap,» säger Gösta Berling. »Kavaljerer, låt inte narra er av honom! Vad äro vi mot majorskan? Med våra själar får det gå, hur det vill, men med min vilja skola vi inte bli några otacksamma uslingar och bära oss åt som bovar och förrädare. Majorskans mat har jag ätit för många år för att nu svika henne.»
»Ja, gå till helvete, du Gösta, om du har lust! Vi vilja hellre själva regera Ekeby.»
»Men ä' ni då rent rasande, eller har ni druckit er från vettet? Tror ni detta är sanning? Tror ni han där är den onde? Märker ni inte, att alltihop är en förbannad lögn?»
»Se, se, se,» säger den svarte herrn, »han där
48
