men snart byttes den i sorg, då de funno hur sjuk hon var. Hon måste genast bäras in i gästrummet i kontorsflygeln och bäddas ned. Men på tröskeln vände hon sig om och talade till dem.
»Det har varit Guds storm,» sade hon, »Guds storm. Jag vet nu, att allt har varit till det bästa.»
Därmed stängdes dörren till sjukrummet, och de fingo inte se henne mer.
Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, då man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart skall stängas för alltid. »Ack, min vän, min vän,» vill man säga, »kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig, trots allt? Hur kunde det dock bliva så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje du har skänkt mig!»
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.
Men majorskan låg i brinnande feber, och kavaljerernas röst kunde inte nå henne. Skulle hon då aldrig få veta hur de hade arbetat, hur de hade upptagit hennes verk, hur de hade räddat Ekeby ära och glans? Skulle hon aldrig få veta det?
Kort därpå gingo kavaljererna ned till smedjan. Där var allt arbete avstannat, men de kastade nya kol och nytt tackjärn i ugnen och redde till en smälta. De kallade inte smederna, som hade gått hem för att fira jul, utan arbetade själva vid härden. Kunde blott majorskan få leva, tills hammaren
556
