komme i gång, då skulle den tala deras sak hos henne.
Det blev kväll, och det blev natt under arbetet. Flera av dem tänkte på hur underligt det var, att de nu åter kommo att fira julnatt i smedjan.
Den mångförfarne Kevenhüller, som hade varit smedjans och kvarnens byggmästare under denna bråda tid, och Kristian Bergh, den starke kaptenen, stodo framme vid härden och skötte smältan. Gösta och Julius drogo kol. Av de övriga sutto några på städet under den upphissade hammaren, och andra hade slagit sig ned på kolkärror och tackjärnshögar. Lövenborg, den gamle mystikern, talade med farbror Eberhard, filosofen, som satt bredvid honom på städet.
»I natt dör Sintram,» sade han.
»Varför just i natt?» frågade Eberhard.
»Bror vet väl, att vi i fjol ingingo ett vad. Nu ha vi intet gjort, som inte har varit kavaljersmässigt, och därför har han förlorat.»
»Bror, som tror på sådant, vet väl då också, att vi ha gjort mycket, som inte har varit kavaljersmässigt. För det första hjälpte vi inte majorskan, för det andra började vi arbeta, för det tredje var det inte fullt riktigt, att Gösta Berling inte dödade sig, då han hade lovat det.»
»Jag har också tänkt på detta,» yttrade Lövenborg, »men jag förmenar, att bror inte uppfattar saken rätt. Att handla i tanke på egna, småaktiga fördelar var oss förbjudet, men inte att handla så,
