som kärleken eller äran eller vår eviga salighet fordrade. Jag tror, att Sintram har förlorat.»
»Bror kan ha rätt.»
»Jag skall säga bror, att jag vet det. Jag har hört hans bjällror hela kvällen, men det är inga riktiga bjällror. Snart ha vi honom här.»
Och den lilla gubben satt och stirrade fram mot smedjeporten, som stod öppen, och mot det av glesa stjärnor besatta stycke blå himmel, som syntes genom den.
Om en stund for han upp.
»Ser bror honom?» viskade han. »Där kommer han nu insmygande. Ser inte bror honom i dörröppningen?»
»Ingenting ser jag,» genmälde farbror Eberhard. »Bror är sömnig, det är hela saken.»
»Jag såg honom så tydligt mot den ljusa himlen. Han hade sin långa vargskinnspäls och pälsmössan. Nu är han inne i mörkret där, och jag kan inte se honom. Se, nu är han framme vid ugnen! Han står tätt bredvid Kristian Bergh, men Kristian ser honom visst inte. Nu lutar han sig fram och kastar något i elden. Å, vad han ser stygg ut! Akta er, vänner, akta er!»
Som han sade detta, sköt en eldkvast ut ur ugnen och överhöljde smederna och deras hjälpare med slagg och gnistor. Det skedde dock ingen skada.
»Han ville hämnas,» viskade Lövenborg.
»Bror är för galen!» utbrast Eberhard. »Bror borde ändå ha haft nog av sådant.»
558
