härd. Tror ni inte jag längtar hem, majorska? Å, bittert längtar jag efter hemmets skydd och stöd, men jag skall aldrig mer njuta det. Här skall jag bo i fruktan och bävan, vetande, att allt, vad jag gör, leder till synd och sorg, vetande, att om jag hjälper en, stjälper jag en annan. För svag och dåraktig för livet här och ändå tvungen att leva det, bunden av en evig botgöring.»
»Med sådana tankar dåra vi vårt hjärta!» utbrast majorskan. »Men detta är svaghet. Ni vill inte bort från honom, detta är enda orsaken.»
Innan grevinnan hann svara, kom Gösta Berling in i rummet.
»Kom hit, Gösta!» sade majorskan genast, och hennes röst blev än skarpare och hårdare. »Kom hit, du, som alla i Lövsjö prisa! Kom, du, som skall få ditt eftermäle som folkets räddare! Du skall nu höra hur det har gått din gamla majorska, som du lät föraktad och övergiven gå kring landet.
Jag vill först säga dig hur det gick i våras, då jag kom hem till min mor, ty du bör känna slutet av den historien.
I mars månad kom jag vandrande upp till bruket i Älvdalsskogarna, Gösta. Föga bättre än en tiggarkäring såg jag då ut. Man sade mig, då jag var framme, att min mor var i mjölkkammaren. Dit gick jag då in och stod länge tyst nere vid dörren. Runtom rummet gingo långa hyllor, och på dem stodo blanka kopparbunkar, fyllda med mjölk. Och min mor, som var över nittio år, tog ner bunke efter bunke och skummade av
