grädden. Hon var rask nog, den gamla, men väl märkte jag hur det kostade på henne att räta upp ryggen för att nå bunkarna. Jag visste inte om hon hade sett mig, men om en stund talade hon till mig med besynnerlig, gäll röst.
’Så har det gått dig, som jag har velat det!’ sade hon. Jag ville tala och bedja henne förlåta mig, men det lönade inte mödan. Hon hörde inte ett ord av det: hon var stendöv. Men om en stund talade hon igen: ’Du kan komma och hjälpa mig,’ sade hon.
Då gick jag fram och skummade mjölken. Jag tog ner bunkarna i rätt ordning och satte allt på sin plats och tog lagom djupt med skumsleven, och hon vart nöjd. Till ingen tjänare hade hon kunnat anförtro att skumma mjölken, men jag visste ju av gammalt hur hon ville ha det.
’Nu kan du åta dig det här arbetet’, sade hon. Och därmed visste jag, att hon hade förlåtit mig.
Och sedan var det med ens så, som om hon inte hade mäktat arbeta mer. Hon satt stilla i sin länstol och sov mest hela dagarna. Så dog hon ett par veckor före jul. Jag skulle gärna ha velat komma förr, Gösta, men jag kunde inte fara ifrån den gamla.»
Majorskan höll inne. Hon började åter få svårt att andas, men hon bemannade sig och talade vidare:
»Det är sant, Gösta, att jag gärna hade dig här hos mig på Ekeby. Det är så med dig, att
564
