märker inte, att han är på god väg att bli färdig, och ändå har han varit på Ekeby i sju år. Han märker inte hur långt han har kommit.»
»Å hut, karl! Jag har ju själv varit med om att stoppa in dig i ugnen där.»
»Som om det skulle göra någon skillnad, som om jag inte skulle vara lika god djävul som någon annan! Jojo män, Gösta Berling, du är allt fast, du. Du har allt redan blivit skön under majorskans behandling.»
»Det är hon, som har räddat mig,» säger Gösta. »Vad vore jag utan henne?»
»Se, se, som om hon inte skulle ha haft sin egen mening med att behålla dig kvar på Ekeby! Du kan locka många i fällan; du har stora gåvor. En gång sökte du komma undan henne, du lät henne ge dig ett torp, och du blev arbetare, du ville äta ditt eget bröd. Var dag gick hon förbi torpet, och hon hade vackra flickor i sitt sällskap. En gång var Marianne Sinclaire med; då kastade du spaden och förskinnet, Gösta Berling, och blev åter kavaljer.»
»Vägen gick fram där, ditt nöt.»
»Ja, ja visst, vägen gick fram där. Sedan kom du till Borg, blev informator där för Henrik Dohna och kunde nära nog ha blivit grevinnan Märtas svärson. Hvem var det, som vållade, att den unga Ebba Dohna fick höra, att du var en avsatt präst, så att hon gav dig nej? Det var majorskan, Gösta Berling. Hon ville ha dig tillbaka.»
