Han undrade på hennes hånfulla ton, men fortsatte:
»Å, majorska, inte vågade jag tro det, men det skulle ha varit så härligt, om hon hade velat. Här är ju fem mil till någon doktor. Hon, som har en lätt hand och ett ömt hjärta, skulle få arbete nog med att sköta sår och stilla febrar. Och jag tänkte, att alla bedrövade skulle finna vägen till den fina frun i torpstugan. Det är så mycken sorg bland de fattiga, som goda ord och ett vänligt hjärtelag kunna hjälpa.»
»Men du själv, Gösta Berling?»
»Jag skall ha mitt arbete vid hyvelbänken och svarvstolen, majorska. Jag skall hädanefter leva mitt eget liv. Om min hustru inte vill följa mig, så får det bli därvid. Om man nu skulle bjuda mig all världens rikedomar, skulle de inte locka mig. Jag vill leva mitt eget liv. Nu skall jag vara och förbli en fattig man bland bönderna och hjälpa dem med vad jag kan. De behöva någon, som spelar polska för dem på bröllop och julgillen, de behöva någon, som skriver breven till de bortresta sönerna, och det får väl bli jag, det. Men fattig måste jag vara, majorska.»
»Det blir ett dystert liv för er, Gösta.»
»Ånej, majorska, det skulle det inte bli, om vi bara vore två, som hölle ihop. De rika och glada skulle nog komma till oss likaväl som de fattiga. Vi skulle ha muntert nog i vår stuga. Gästerna skulle inte bry sig om, att maten lagades till mitt-
