Hon talade strävt och hårt utan all vänlighet. Han greps av ångest.
»Ställ inte fram en sådan frestelse för de gamla, majorska! Detta skulle ju omigen göra dem till lättingar och drinkare. Gud i himlen, rika kavaljerer! Vad skulle det bli av oss?»
»Jag vill ge dig Ekeby, Gösta, men då skall du lova att ge din hustru fri. Ser du, en sådan fin liten kvinna är inte för dig. Hon har fått lida för mycket här i björnlandet. Hon längtar åter till sin ljusa hembygd. Du skall låta henne gå. Det är därför jag ger dig Ekeby.»
Men nu kom grevinnan Elisabet fram till majorskan och knäböjde vid sängen.
»Jag längtar inte mer, majorska. Han, som är min man, har löst gåtan och funnit det liv, som jag kan leva. Inte mer skall jag behöva gå sträng och kall bredvid honom och påminna honom om ånger och bot. Fattigdomen och nöden och hårt arbete skola fullgöra det värvet. De vägar, som leda till de fattiga och sjuka, skall jag kunna gå utan synd. Jag fruktar inte mer för livet häruppe i norden. Men gör honom inte rik, majorska! Då vågar jag inte stanna.»
Majorskan reste sig i bädden.
»All lycka fordrar ni för er,» ropade hon och hotade dem med knutna nävar, »all lycka och välsignelse! Nej, må Ekeby bli kavaljerernas, på det att de må fördärvas! Må man och hustru skiljas, så att de må fördärvas! En häxa är jag, en troll-
