packa är jag, till ont skall jag hetsa er. Sådan, som mitt rykte är, skall jag själv vara.»
Hon grep brevet och slängde det i Göstas ansikte. Det svarta papperet fladdrade ut och sjönk till golvet. Gösta kände det nog.
»Du har synd mot mig, Gösta. Du har misskänt den, som har varit en andra mor för dig. Vågar du neka att ta ditt straff av mig? Du skall ta emot Ekeby, och detta skall fördärva dig, ty du är svag. Du skall sända hem din hustru, så att ingen skall kunna rädda dig. Du skall dö med ett namn lika förhatat som mitt. Margareta Celsings eftermäle är en häxas. Ditt skall varda en slösares och bondeplågares.»
Hon sjönk åter ned på kuddarna, och allt vart tyst. Genom denna tystnad ljöd då ett dovt slag, så ett och ännu ett. Stångjärnshammaren hade börjat sin vitt dånande gång.
»Hör!» sade då Gösta Berling. »Så ljuder Margareta Celsings eftermäle! Detta är inte druckna kavaljerers galna upptåg. Detta är arbetets segerhymn, uppstämd till ära för en god gammal arbeterska. Hör majorskan vad hammaren talar? ’Tack,’ säger den, ’tack för gott arbete, tack för brödet, som du har gett de fattiga, tack för väg, som du har röjt, för bygd, som du har brutit! Tack för glädjen, som du har låtit råda i dina salar!’ — ’Tack,’ säger den, ’och sov i ro! Ditt verk skall leva och bestå. Din gård skall alltid vara en fristad för det lyckobringande arbetet.’ — ’Tack,’ säger den, ’och döm inte oss, som ha farit vill! Du, som nu an-
570
