träder resan till fridens ängder, tänk blida tankar om oss, som ännu leva!’»
Gösta tystnade, men stångjärnshammaren fortfor att tala. Alla röster, som gott och vänligt hade talat till majorskan, blandades in i hammarklangen. Så småningom försvann spänningen ur hennes drag. De blevo slappa, och det var, som om dödens skugga hade fallit över henne.
Brobyprästens dotter kom in och underrättade därom, att herrarna från Högfors voro komna. Majorskan lät dem gå. Hon ville inte sätta upp något testamente.
»Å, Gösta Berling, man av många bragder,» sade hon, »så har du då segrat än en gång! Böj dig ned och låt mig välsigna dig!»
Febern kom nu tillbaka med fördubblad styrka. Dödsrosslingarna begynte. Kroppen släpades hän genom tungt lidande, men själen visste snart intet därom. Den började skåda in i de himlar, som öppnas för de döende.
Så gick en timme, och den korta dödskampen var slut. Då låg hon där så fridfull och skön, att de omkringstående djupt rördes.
»Min kära gamla majorska,» sade Gösta då, »sådan såg jag dig en gång förr! Nu är Margareta Celsing kommen åter till livet. Nu skall hon aldrig mer vika för majorskan på Ekeby.»
Då kavaljererna kommo in från smedjan, mötte dem budskapet om majorskans död.
