»Hörde hon hammaren?» frågade de.
Det hade hon gjort, och därmed fingo de vara nöjda.
De fingo sedermera veta, att hon hade ämnat skänka Ekeby åt dem, men att testamentet aldrig hade blivit uppsatt. Detta höllo de för en stor ära och berömde sig sedan därav, så länge de levde. Men ingen hörde dem någonsin klaga över de rikedomar de hade förlorat.
Det säges också, att denna julnatt stod Gösta Berling vid sin unga makas sida och höll sitt sista tal till kavaljererna. Han var bedrövad över deras öde, då de nu alla skulle draga bort från Ekeby. Ålderdomens krämpor väntade dem. En kall välkomst möter den gamle och trumpne hos gästvännen. Den fattiga kavaljeren, som har blivit tvungen att inackordera sig i bondgårdarna, har inga glada dagar: skild från vänner och äventyr, förtvinar den ensamme.
Och så talade han till dem, de sorglösa, de mot alla lyckans omkastningar härdade. Än en gång kallade han dem för gamla gudar och riddersmän, som hade uppstått för att införa glädjen i järnets land och järnets tid. Dock klagade han nu över att den lustgård, där den fjärilvingade glädjen svärmar, uppfylles av förstörande larver och att dess frukter förkrympas.
Väl visste han, att glädjen vore ett gott för jordens barn, och att den måste finnas. Men som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och
572
