god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan. Nu ville han tro, att de hade lärt det, att de alla hade lärt det under detta glädjens och nödens och lyckans och bedrövelsens år.
Ack, ni goda herrar kavaljerer, även för mig ligger avskedets bitterhet över denna stund! Detta är den sista natt vi tillsammans ha genomvakat. De lustiga skratten skall jag inte mer höra och inte de muntra visorna. Från er och alla de glada människorna på Lövens strand skall jag nu skiljas.
Ni kära gamla! I forna tider gåven I mig goda gåvor. Till den i stor ödslighet levande bragten I det första budskapet om livets rika växlingar. Väldiga Ragnaröksstrider såg jag er utkämpa runtom mina barndomsdrömmars sjö. Men vad har jag givit er?
Kanske det dock skall fröjda er, att era namn åter ljuda i samband med de älskade gårdarnas? Må all glans, som har tillhört ert liv, åter falla över den trakt, där I han levat! Ännu står Borg, ännu står Björne, ännu ligger Ekeby kvar vid Löven, härligt omkransat av fors och sjö, av park och leende skogsängar, och då man står på de breda altanerna, svärma sägnerna omkring en som sommarens bin.
Men på tal om bin, låt mig berätta ännu en gammal historia! Den lille Ruster, vilken som
