kaptenen, Kristian Bergh, att de stekta järparna, som nu bjudas kring vid stora bordet, inte kunna räcka till åt alla middagsgästerna, men detta väcker ingen glädje.
»De kunna inte räcka till,» säger han. »Jag vet hur många de ha köpt. Men de ha inte blivit rådlösa för det, kapten Kristian, de ha stekt kråkor åt oss här vid lilla bordet.»
Men överste Beerencreutz’ läppar krusas endast till ett matt löje under de bistra mustascherna, och Gösta ser hela dagen ut, som om han funderade på att slå ihjäl någon.
»Skulle då inte all mat vara god nog åt kavaljerer?» frågar han.
Så kommer då slutligen ett rågat fat med präktiga järpar fram till det lilla bordet.
Men kapten Kristian är vred. Har han då inte ägnat en levnads hat åt kråkorna, åt dessa leda, kraxande flygfän?
Så bittert hatade han dem, att han om hösten satte på sig en kvinnas släpande dräkt och band duk på huvudet och gjorde sig till ett åtlöje för var man bara för att komma dem inom skotthåll, då de åto säd på åkrarna.
Han sökte upp dem vid älskogsdansen på de kala fälten om våren och dödade dem. Han sökte upp deras bon om sommaren och vräkte ut de skrikande, ofjädrade ungarna eller krossade de halvruvade äggen.
Nu rycker han till sig fatet med järparna.
»Tror du inte jag känner igen dem?» ryter
